Hur utvecklas kulturella värden? Hur bygger vi det s.k. kulturella kapitalet? Vad betyder det för ett samhälles välmående att medborgarna är välutbildade och kreativa? Frågorna väcks av den i Finland pågående debatten om de konstnärliga utbildningarnas uppdrag och frågan om huruvida det utbildas för många konstnärer. Där talas om anställningsbarhet och inte användbarhet. Creative industries lyfts i Finland fram som det fält som ska ”rädda” konsten. Så är det inte riktigt hos oss.
Somliga sitter snett lutandes bort från eller emot. Trötta axlar bär nacke och huvud hos dem som tappat lusten. Somliga sitter knappt alls och lutar sig varken hit eller dit. Deras nackar rör sig lätt på starka axlar och vakna blickar får ansikten att lysa hos dem som vill både mer och annat. Jag har varit på konferens i Helsingfors som handlade om konst och kultur som svar på framtida samhälleliga och ekonomiska utmaningar. Vi som var där representerade vitt skilda professioner och kompetenser inom svenska och finska konstnärliga utbildningar, regeringskansli m.fl.
Vi talade med och förbi varandra. De kulturella skillnaderna var en del av svårigheterna, en annan var språket. Jag skulle gärna vilja byta ordet svårigheter mot möjligheter, men klarar det inte. Det var en viktig konferens men ändå hade vi svårt att nå varandra.
Hur utvecklas kulturella värden? Hur bygger vi det s.k. kulturella kapitalet? Vad betyder det för ett samhälles välmående att medborgarna är välutbildade och kreativa? Frågorna väcks av den i Finland pågående debatten om de konstnärliga utbildningarnas uppdrag och frågan om huruvida det utbildas för många konstnärer. Där talas om anställningsbarhet och inte användbarhet. Creative industries lyfts i Finland fram som det fält som ska ”rädda” konsten. Så är det inte riktigt hos oss.
Konstens idé och filosofi måste formuleras utifrån ett samtida intresse. Orden är filosofen Sven Olov Wallensteins. Han talade om de konstnärliga högskolornas roll i de kreativa näringarna. Han talade om konstens likhet med vetenskaperna, om hur konsten tar sin utgångspunkt i förundran och osäkerhet, om oförutsägbara resultat i teori och praktik liksom om estetik som en uppvärdering av det sinnliga. Hans anförande var otroligt viktigt då det så klart tog ställning för konstens betydelse som konst med stark koppling till den omvärld i vilket den tar gestalt. Hans ståndpunkter bejakades av både representant från Utbildningsdepartement och Kulturrådet.
För mig är uppmaningen och utmaningen tydlig. Det krävs av oss att vi själva tar ställning för hur vi definierar möjligheter för nya framtida marknader. Att vi definierar vår kreativa, innovativa förmåga. Sven-Olov fortsatte att tala om konstnären som innovatör. Innovationen sätter en ny tid i ett nytt rum, ger oss nya föreställningar om hur vi kan tänka och hur konsten som socialt fenomen blir ”upplevelseindustrins smörjmedel”…
Hur arbetar vi då på vår högskola i relation till tankar om framtida arbetsformer och marknader för konstnärer och pedagoger inom dans och cirkus? En avgörande framgångsfaktor är vår ”institutionella fantasi”. Hur vi lyckas att tänka fritt och mer, längre och öppnare, i våra olika roller. Hur vi klarar av att bejaka varandras olika förmågor och kunskapsfält. Hur vi lyckas skapa tillit, förtroende och närande händelser och samtal. När vi nu startar processen med den nya strategiska plan som ska ge riktingen framåt, är detta extra viktigt. Ni som kommer att vara med i olika arbetsgrupper, både studenter och lärare, blir ”sambandscentraler” i dessa samtal.
I Sverige finns det 14 lärosäten som har konstnärliga utbildningar av olika slag. Det finns 10 000 studenter vid dessa utbildningar. Tänk vilken sammantagen kraft, kunskap och vilja alla dessa representerar!
I tider när regeringen fortsätter hävda små lärosäten som ”problem” är det viktigare än någonsin att vi ger tydlig röst åt våra ambitioner och vår kompetens. Vi måste samverka med andra som delar dessa. Vi ska gemensamt bidra till en omdefiniering av konst som tärande bidragsberoende verksamhet – till att ses som närande anslagsmottagande till förmån för ett samhälles kulturella välstånd. I Sverige ser vi betydelsen av att våra utbildningar blir användbara. Det handlar inte längre om anställningsbarhet.
Teaching the teatchers, TTT avslutades i lördags med ett offentligt samtal med de inbjudna deltagarna i panelen: koreografer/pedagoger Jan Ritsema, Elisabeth Farr, Benoit Lachambre, Rasmus Ölme, Kristine Slettevold och Cristina Caprioli. Jeremy Nelson och Annika Notér Hooshidar kunde tyvärr inte medverka i samtalet. Som ni har kunna läsa på vår webb, så var det vår professor i koreografi Cristina Caprioli som tillsammans med Anna Grip från Cullbergbaletten arrangerade denna workshopvecka med stöd av Fia Fredricson Flodin som tog ansvar för allt det praktiska.
Syftet med TTT var att verka för en utveckling av nya vägar för koreografer och danspedagoger att förmedla kunskap till dansare. Själv var jag moderator för det samtal som kom att handla lika mycket om utbildning, kunskapsutveckling som om konstfilosofiska frågor kring våra olika yrkesroller liksom om det som kan hänföras just till begreppet användbarhet. Ett viktigt möte! I publiken fanns både lärare, studenter från DOCH samt professionella konstnärer som alla var nyfikna på vad som pågått under veckan. TTT är väl dokumenterat. När dokumentationen väl är sammanställd kommer den att vara tillgänglig för alla intresserade.
Det är så roligt, viktigt och förtröstansfullt att händelser av detta slag äger rum hos oss. Det är så vi etablerar högskolan som den självklara mötesplats den ska vara. Nästa evenemang är CARD!
Vår litenhet ska inte uppfattas som ett problem utan som en möjlighet till spetsutbildning och forskning.
Den 15 mars lämnar vi in vår ansökan om examensrätt för forskarutbildning. Ett stort arbete läggs ner på denna ansökan som kan ses som banbrytande för våra konstområden. En av de största utmaningarna är att få Högskoleverket att acceptera oss som en tillräckligt stor miljö för att bedriva forskarutbildning. Här kan vi visa på ett uttalat stöd från de främsta aktörerna/institutionerna inom både dans och cirkus i Europa. Genom att visa på att vår miljö är större än vad som ryms på just Brinellvägen och i Alby så hoppas vi kunna övertyga.
Samtidigt kallar utbildningsdepartementet till möte efter möte om förslaget till ny lärarutbildning. Eftersom framtida strategier för utvecklingen av vår danspedagogutbildning i mycket ”hänger på detta” så engagerar vi oss intensivt för att påverka utvecklingen. Vi söker stöd hos andra konstnärliga högskolor och hjälps åt med att utveckla argumentationen. Så snart vi har något mer konkret att berätta så får ni alla den informationen. Prefekt Petra Frank är den som bäst kan svara på eventuella frågor under processen.
Önskar er alla framgång med studier och arbete. Många av oss är trötta vid den här tiden på året, men det blir bättre! Mitt på dagen kunde man i lördags höra snösmältningen droppa från taken. Fåglarna hörs alltmer och ljuset dröjer sig allt längre. Snart är det vår. Låt er bländas!
Efva Lilja