Rapport från Dans-i-skolan-seminarium med Marcelle Bonjour från franska Danse au coeur
Seminariet anordnades av Institutet för dans i skolan, under ledning av Cecilia Björklund-Dahlgren och ägde rum på Moderna Museet den 3/12 2009 på eftermiddagen, kl. 12-17.30
Från Danshögskolan deltog Karin Ivarsson och Gun Román.
Seminariet inleddes med att deltagarna fick en rundvandring i Dalí-utställningen, med en stimulerande guide i Maria Taube.
Efter sedvanliga introduktioner av Cecilia B-D och Maria T, började Marcelle Bonjour sin föredragning, på franska med direkt tolkning av Margareta Sörenson. Marcelle Bonjour berättade om bakgrunden, bl.a. att de började redan 1977. Tanken var att det inte skulle vara något institutionsbaserat, utan målsättningen var att skapa den egna vägen. Själv har hon hållit på i 40 år. När hon var 16 år träffade hon Karin Waehner (Wigmanlärare, min anmärkning) som gav klasser i Paris. Det öppnade dörrar till det samtida dans- och kulturarvet för Marcelle. Det hon fick av samhället och dansen ville hon ge tillbaks.
Hon säger att det som de gjorde kanske verkar metodiskt, men metoden har kommit i efterskott.
Hon utbildade sig till gymnastiklärare och i den utbildningen ingår dans med konstnärer. Därför bjuder hon in konstnärer till undervisningen idag. Hon var färdig gymnastiklärare 1962 och då bjöd hon in Karin Waehner . 1983 bestämde hon, tillsammans med Françoise Depuy, att arbeta med dans i skolan. De samlade viktiga personer inom utbildningsområdet och föreslog ett projekt som gick ut på nationella workshops för att förmedla konst - med lärarutbildare, kända koreografer och kulturpersoner.
Tre nivåer skulle arbeta tillsammans: den kulturella strukturen + utbildningen (med flera departement inblandade) + artisten
Koreografer skulle komma från hela dansområdet. Den strukturen skulle vara en struktur även för andra konstområden. Allt som omger barnet skulle vara med. Alla hade sin uppgift i samarbetet.
Utbildningen skulle gälla alla nivåer inom det nationella systemet, alla skulle samlas i samma utbildning/workshops. 1986 startade Formation enter arts. Varje år fick de ansöka om nya pengar och om de fick fortsätta. De byggde nätverk med artister, utbildare och nationella och regionala nyckelpersoner. Nationella kurser har alltid blandat olika konstområden eftersom det ger en mer mångfacetterad erfarenhet. Deras arbetssätt var ett ”ringar – på vattnet-filosofi”, de samlade metodfrågor, nya erfarenheter gav nya metoder o.s.v. Hela tiden fortsatte de utarbeta metoden.
Danse au coeur skall ge plats för experiment med dans i skolan. Så skapades program för skolan och till slut dans på studentexamensnivå. De har tvingat på det franska skolsystemet en metod som hela tiden förnyar sig. Medel från olika samarbetspartners bidrar till nya workshops. I centrum för samarbetet är de utövande artisterna och deras praktik och deras verk.
Ramverket för ett arbete i skolan är:
- Artistens bidrag: material, komposition
- Teknik och metod
- Kulturens bidrag: relation till annan konstform, historisk relation
Ramen som byggts upp för dans fungerar för alla konstområden i skolan. Varje artist har sin egen metod. T.ex. i dans närmar vi oss genom improvisation – interpretation och komposition.
Marcelle fick en fråga om utvärdering. Hennes svar var att det finns många utbildningar i Frankrike. Därför finns mycket utvärderingskunskap. De personer hon arbetar med har den kunskapen, så hon behöver inte göra det.
En annan fråga var om artisterna måste ha en viss utbildning för att var med i projektet.
Hon svarade att hon arbetar med konstnärer som finns i nätverket. De är redan i ett arbete – som de vill överföra till barnen. Nya personer söker upp organisationen för att de vill arbeta med att föra över till barn (koreografi eller dans, oklart). De har gått igenom en process och vill arbeta i skolan. De kan inte bara upprepa vad de gjort (visa koreografi) utan de skall arbeta med koreografi med barnen och med barnens relation till t.ex. musik. Sätta barnets kunnande och vilja i relation till barnets kontext och överföra nyansrikedom. Dansen i skolan sprider sig- blir synligt för andra och på andra platser i samhället. Barnen kan vara koreografer, dansare, skapare.
Marcelle talade också om varför vi måste ha dans i skolan. Därför att skolan är enda platsen för lika möjligheter. Alla skall möta konsten i skolan. Varje barn, tonåring och vuxen amatör skall få möjlighet att erövra sin egen poetiska signatur.
Barnens bråkande kan omvändas till en positiv kraft, en kraft som bygger upp, inte är negativ utan skapande. Barn ”utan kropp” – barn utan relation med andra, kan genom arbete med konst få tillbaks sin signatur och värdighet i samhället. T.ex. se på rullstolsbundna ungdomar som skapar tillsammans med andra.
Konsten som språk är ett vokabulär som kan kodifieras och sedan utvecklas i fraser. (Visade olika exempel på hur dansen fungerar, komposition).
Marcelle sade att det finns tre grundpelare: det personliga, med gruppen och med artistens material.
Hon fick en fråga om hur ofta detta sker. Marcelle svarade att det var vanligt med 5 gånger 3 timmar per år. Varje gång blir något förverkligat, ett resultat, en produkt. Hon hade också tre definitioner på resultat: ett verk, det provisoriska resultatet av upplevelsen, och något som jag uppfattade som upplevelsen i den pågående processen. Mellan början och slutet i en upplevelse passeras en mängd fantastiska upplevelser. Den punkt där man startar ligger långt från där man slutar.
Utan upplevelse är det ingen workshop, arbetet i danse au coeur är en delad upplevelse med artisten. Tiden mellan workshops arbetar klassläraren med barnen. Artisten håller inte på med pedagogik, utan överföring. Klasslärarna tar hand om pedagogiken. Artisten arbetar med sin grundläggande tanke.
Marcelle fick även en fråga om hur många skolor i Frankrike som deltar i projektet. Hennes svar var att det är en fråga om pengar.
Mina reflektioner
Det är en utmärkt verksamhet i Chartres och på ytterligare ett antal platser. Med reservation för att jag kan ha uppfattat fel, så tror jag att hon sade att det finns på tre koreografiska center (Frankrike har närmare 20, om jag minns rätt). Just att alla konstformer är involverade ger barnen en insikt i hela konst- och kulturområdet.
Jag vet att Sverige har kommit långt på detta område. Cecilia B-D har med Kulturrådet som bas och bl.a. tillsammans med Danshögskolans lärare, arbetat för att utveckla undervisning i dans inom skolväsendet. Cecilia har haft fokus på grundskolan och i det arbetet varit mycket framgångsrik. Cecilia är nu verksamhetschef för Institutet Dans i skolan. Danshögskolan har också i bl.a. KIL-projektet (Konstarterna i Lärandet) arbetat mot både grundskola och gymnasieskola i hela landet. DHs lärare har varit och är mycket engagerade i estetiska programmets framväxt och utveckling. I och med att Sverige fick danskonsulenter, som över hela landet arbetar för dansen på olika sätt, har också dansresidens i skolor ökat. Dansresidensen har olika upplägg, men det handlar oftast om att bjuda in en verksam koreograf som arbetar med barnen eller ungdomarna under en längre tid. Arbetet redovisas på något sätt, internt eller offentligt. Perioderna är längre än i de franska exemplen inom danse au coeur.
Jag ser att det finns liknande tankar som i Sverige, men uppfattar att danse au coeur mer är en del av en satsning på alla konstformer. Kanske skulle det kunna jämföras med satsningar på Skapande skola.
Det finns många beröringspunkter mellan de båda länderna.
Stockholm 2009-12-10
Gun Román