2012-01-31
Är du nyfiken? Då är du en av alla oss som vill vidare och mer, som låter sig ”triggas” och utmanas genom nya erfarenheter. Utan nyfikenhet dör vi. Dör gör vi förstås ändå, men levande. Att tappa bort nyfikenheten är att förlora själva levandet. Känslighet och lyhördhet utgår från nyfikenhet. Och tillit. Den som svälter eller fryser, den som blir tillräckligt förödmjukad eller inlåst, har inte så stora möjligheter. Men alla vi andra? Ibland känns det som om verkligheten bara tjuter i örat. Tjuter, brakar och helt hänsynslöst bara dundrar på. All skit tränger sig in genom de mest sårbara öppningar. Örat är en.
Det politiska spelet om våra liv är högt. Stora risker tas när både satsningar och nedskärningar i den kulturella välfärden görs utan redovisad målbild. Upplevd godtycklighet sår ”split” och gör oss osäkra. Osäkerhet är farlig. Rädda gör vi lätt misstag.
Tjutet i örat skriker. Hur ska man vara ”funtad” för att orka gå förbi den som tigger, den som sover ute på en bädd av sopor, den som ser på mig med ensamma ögon eller den med iskallt hårda ögon utan minsta spår av nyfikenhet?
I förra veckan hade landets högskolerektorer möte med utbildningsministern. Då talades det mycket om excellence och spets. Nästan ingenting om utbildning. DOCH är en högskola för spetsverksamheter. Vi sätter ribban högt och hoppar ändå långt över. Våra studenter och lärare besitter oanade möjligheter och förmågor. Vi arbetar hårt och bär gemensamt ett stort engagemang för konst, pedagogik och en god samhällsutveckling. Jag vågar påstå att vi värnar nyfikenheten. Vi vill ha ett samhälle med kreativa, innovativa, starka medborgare som förmår tillämpa och använda sin kreativitet och vi medverkar till att ge en grund för det. Då krävs, förutom nyfikenhet, också tillit till våra gemensamma åtaganden. Livet ger sig inte självt. Det måste levas.
Vad hände med idén om utbildning som en väg till kulturell, social och ekonomisk utveckling? Vart tog idén om utbildning som det som ger individuell utveckling, tillfredställelse och möjlighet till den delaktighet i ett komplext samhälle som krävs för ett nyfiket levande?
Utveckling drivs av spetsverksamheter, t.ex. nyfikenhetsdriven forskning eller konst. För att utveckla något måste det kända ifrågasättas och prövas, kanske omprövas. Kreativa processer finns i allas liv. Vi bygger hus, lagar spännande mat, stickar, virkar, målar, leker, tänker… För att vara kreativ i det alldeles vanliga vardagslivet måste vi vilja något mer an det vi redan vet och kan. Det är vad vi gör när vi leker, snickrar, löser fackliga problem, engagerar oss i en bostadsrättsförening eller fotbollsklubb. Vissa av oss specialiserar oss på den kreativa processen och blir konstnärer eller lärare med syfte att stimulera och påverka andra genom just konst.
Vi rektorer vid de konstnärliga högskolorna i Stockholm försöker på alla sätt stärka vår samverkan till förmån för utvecklingen av bättre möjligheter och ekonomier för de spetsverksamheter vi driver. OHS, StDH och DOCH ska nu tillsammans med departementet utreda hur en framtida organisation av vår samverkan skulle kunna se ut. Utredningen ska vara klar i april. Då ska vi alla diskutera möjligheter och kanske svårigheter utifrån det förslag utredningen kommer att presentera. Vår målsättning är att få fram ett förslag där också KMH och KKH kan ansluta.
Kulturen är det vi lever, det gemensamma fundamentet i samhället. För att också konsten ska bli en självklar del av vardag och verklighet, krävs en politik som värnar och utvecklar detta kulturella rum. Det krävs en politik som inte hänvisar till idéer om exklusivitet. Politiken ska värna konstens tillgänglighet, trovärdighet och angelägenhet som en resurs, god kraft och ett viktigt kunskapsområde. Lite ”performancevrål” då och då skadar inte och vad jag vet är det politiska livet en förutsättning för det demokratiska samhället liksom det fria ordet. Det är värt att kämpa för. Tänk på det nästa gång du stryker din arm över pannan och halkar i svett!
Människor bär sina hemlösa drömmar. Vi arbetar hårt för att ge våra drömmar fäste och skapa mentala övergångställen. Högskolan är en åtråvärd, dyrbar plats där vi kan fästa nyfikenheten vid konstnärliga och pedagogiska processer. Så kan vi genom både utbildning, forskning och en god människosyn skapa de redskap vi behöver i levandet. Kanske behöver vi då inte längre ”gå förbi”? Kanske kan man då erövra det som verkligen krävs för att leva seende och få bort åtminstone en del av tjutet?
Efva