2012-09-10
Om hundra år förvaltas goda tankar i den klokskap som håller ondska på avstånd från allt sårbart, känsligt varande och konst är ett allomfattande förhållningssätt. Om tusen år är ont och gott irrelevant och kärlek det dominerande tillstånd som omsluter allt. Om hundra tusen år är människa, ting och natur ett och samma väsen i en tidlös värld utan tyngd och massa. Fram till dess är koreografi en avgörande teknik för samhällsbyggnad och meningsbildande för allas och allts väl och ve.
Så har jag svarat på en fråga om framtiden utifrån just dessa tidsperspektiv som jag fått från Ung scen, teater för barn och unga i Östergötland. Överallt finns de som intresserar sig för framtidsfrågor, för frågor om mening, berättande och konst.
”Varje människa är en berättelse” säger Clarence Craaford (psykiatriker, författare m.m.) och utvecklar sin idé om lyssnandets och iakttagandets estetik. Om det nu är så, vad är det då vi berättar och varför? Vilken roll har konst relativt den samtida berättelsen?
Vid DOCH har vi koreografi som inriktning inom alla våra olika utbildningsområden. Det är också vårt primära forskningsfält. Vi definierar koreografi som en öppen och inkluderande ordning som omfattar ett brett verksamhetsfält. Det opererar flermedialt och flerspråkligt; interdisciplinärt, dialektiskt och diskursivt; det förändrar, förvaltar och förvandlar som proaktiv, konstnärlig dimension i samhället. Därför fungerar det som verktyg och kunskapsfält inom cirkus dans och danspedagogik men kan också tillämpas inom andra konstområden.
Koreografi ger fördjupad praktisk och teoretisk kunskap för utveckling av ett personligt konstnärligt uttryck med utgångspunkt i hur estetik och konstupplevelsen påverkar och påverkas av våra olika sätt att uppleva och förstå världen. Koreografi ger praktiska, strukturella och intellektuella verktyg och metoder, och engagerar studenterna i processer som förtydligar ideologiska, etiska och operativa ramar utifrån vilka koreografi och dess uttryck formulerats.
Som forskningsfält tar koreografi utgångspunkt i kroppsliga erfarenheter men definitionen innefattar även en mängd olika språkligheter för handling, tanke, reflektion, medvetenhet, skrivande och erfarenhet. Därigenom bidrar forskning i ämnet koreografi till utveckling och en expanderad förståelse av uttryck och avtryck i samtiden.
Som konstnärer är vi ofta trolösa mot det samhälle vi bespeglar, kommenterar, genomskådar eller provocerar. Genom skilda uttrycksformer och verk får vi syn på det i oss själva som placerar det vi är, vill vara (kanske ska bli?) i ett sammanhang. Berättelsen uppstår i mötet med händelsen, människan, objektet. Det är mot bakgrund av det genomlevda vi tolkar och förstår vår samtid. Det är mot bakgrund av det genomlevda vi blivit vad vi är. Det är det jag syftar på när jag inledningsvis påstår att koreografi är en avgörande teknik för samhällsbyggnad och meningsbildande för allas och allts väl och ve.
Vilka idéer bär vi då kring det samtida berättandet och vilken roll har vi som bedriver konstnärlig utbildning och forskning?
Vi kan t.ex. både formulera och läsa berättelser genom kroppens konstitution, rörelse, gestik och mimik. Detta har ingenting med litterära format att göra utan med en utvidgad förståelse av vad som konstituerar en berättelse. Genom att träna kroppsliga tekniker kan vi erbjuda både känsla och intuition att flytta in, att ha rörelsen som boning. Genom kunskap om, i och genom t.ex. cirkus, dans och koreografi utvecklas vår kommunikativa förmåga och språkliga kompetens. Den didaktiska kunskapen om lärandet möjliggör detta.
Om 80-talets danskonstnärliga diskurser präglades av den postmoderna diskussionen, ”body language” teorier och individens integritetssfär, så kan man säga att 90-talet innebar en upplösning till förmån för ett mer samhälleligt fokus (uttryckt bl.a. genom ifrågasättandet av nationalstaten, inom konsten genom det gränsöverskridande). Under 00-talet är det våra territoriella kunskapsområden som löses upp. Vi rör oss allt friare och mer just gränsöverskridande. Häri ligger en stor utmaning för högskolan. Hur arbetar vi med de ”territoriella” begreppen?
Mot bakgrund av denna oerhört schematiska förenkling, kan vi ställa oss frågan varför det fortsatt är så angeläget att insistera på specifikt konstpolitiska frågor, de konstnärliga utbildningarnas och forskningens revir. Vi erbjuds ju ständigt att bli ”omhändertagna” av både humaniora och naturvetenskap.
Våra olika konst- och vetenskapsfält representerar skilda kulturer som oberoende av varandra söker vidga sina områden genom samverkan. Jag brukar säga att verklig samverkan bara sker mellan självständiga parter. Ekonomiskt och organisatoriskt oberoende är en förutsättning.
I alla framtidsstartegiska diskussioner jag varit i närheten av finns en samsyn kring vad som är en framtida framgångsfaktor på såväl individ som samhällsnivå. Vi behöver människor med förmåga att kunna hantera komplexa situationer, med förmåga att kritiskt granska och kreativt lösa komplexa problem. För detta krävs en förmåga att överskrida gränser och att gå förbi det vi tror oss veta. Att tänka nytt och göra det.
”Vi människor är målinriktade varelser. Det är meningskapande att vara på väg mot ett mål. Men när vi väl kommer fram så var det inte så märkvärdigt som vi trodde. Vi kanske måste lära oss att förstå att den största livskänslan är när man är på väg mot att förverkliga sina mål.” Bengt Brülde, filosof.
Alltmer i samhället blir process- och projektinriktat, uttryckt både i politik och av t.ex. arbetsmarknad. Konstnärers arbete präglas i hög grad också av detta. Man kan säga att konsten erbjuder mycket av de förutsättningar framtidsresonemangen präglas av. Hur kan vi på DOCH erbjuda dessa både möjligheter och kompetenser utan att bli ”gisslantagna” i instrumentell hantering? Europas universitetsvärld befinner sig i kris. De konstnärliga utbildningarna är de som får lägst prioritering och som ”ryker” först vid nedskärningar (ex. England). I Sverige säger man sig vara beredd att satsa. Vad är det som skiljer?
Om man läser t.ex. Bengt Kristersson Ugglas bok Gränspassager om livsåskådningsvetenskapliga perspektiv på frågor som de ovan, kan man få universitetens kris belyst i alternativa perspektiv – långt bortom kronor och ören. Hans resonemang ger en möjlig förklaringsmodell till det konstnärliga områdets attraktivitet just genom att vår kunskapsutveckling skiljer sig genom att den förutsätter praktiken.
Mycket i regeringens politik handlar om att utbilda till och i ett etablerat kunskapsbegrepp som ska tillfredställa marknadens behov av arbetskraft. Vi förväntas utbilda anställningsbara och anpassningsbara. Ett sådan ideal motverkar allt det man i framtidsdiskussionen säger sig behöva. Vi på DOCH står för ett annat kunskapsideal. Vi ska producera användbara utbildningar som möjliggör och främjar utveckling och de entreprenörskap som bidrar till helt nya marknader. Detta ska vi kommunicera och legitimera just genom att lyfta fram det vi vet att vi är bra på: komplexa problemlösningar, kritiskt granska och kreativt lösa problem, överskrida gränser och att gå förbi det vi tror oss veta.
Konstnärer är och har länge varit starka entreprenörer och företagare. Vi gör ständigt det omöjliga möjligt. Våra konstnärligt utbildade pedagoger och lärare ska bära de didaktiska kompetenser som tränar elever och studenter på olika nivåer att omfatta det förhållningssätt som över tid ger dessa färdigheter. Det gäller nu för oss att formulera argument som håller för att lyfta fram våra konstområden som viktiga i samhällsutvecklingen. Vi behöver stärka vår samverkan med omvärlden, särskilt med tanke på våra studenters etablering och högskolans behov av externfinansiering. Det är mycket som händer…
Sverige är ett litet land som lyckats etablera spetskompetens inom ett flertal områden. Genom framsynta satsningar kan utvecklingen stärkas. Frågorna kring de konstnärliga utbildningarnas och forskningens framtid kräver kraftsamling. En sådan är den vi visar genom att insistera på bildandet av ett nytt konstnärligt universitet. Det kommer att bli en resa där vårt sätt att argumentera för vad vi representerar blir avgörande.
Vi kommer från olika håll, med skilda kompetenser och bevekelsegrunder för att på olika sätt bidra till utvecklingen av DOCHs verksamheter, som studenter, lärare eller förvaltningspersonal. Genom konsekvent och målinriktat arbete ska vi visa på skönheten i goda processer. Gemensamt ska vi driva idéer om konstens roll i samhället, behovet av konstnärlig kunskapsbildning och allt det som ger den samtida berättelsen en chans. Hur vill vi att det ska se ut om hundra år? Om tusen år? Om hundra tusen år?