Terrorattentaten i Norge vände sommaren i ett före och ett efter. Vittnesmålen från överlevanden klär det onämnbara i gestalt och inte bara i ord. Uttrycken hos de unga överlevarna från Utøja är fysiska och direkta. Vi bevittnar de som naket släpper oss nära. De lever. Vi lever. Vad skänker mening åt det vi kallar liv? Den frågan väcker alltid fler. Fler frågor än svar. Varenda en av oss söker efter bästa förmåga det som kan motivera och utgöra grund för våra skilda ställningstaganden. Vi är olika. Vi tänker, tycker och agerar olika utifrån kulturella, sociala, politiska, religiösa uppfattningar och övertygelser. Vi lever.
Om själva levandet är målet, är konsten för mig det som intensifierar upplevelsen av det. För mig möjliggör konsten en exponering av nakenhet, uppriktighet, tvivel och de påståenden som annars inte är möjliga att göra.
Regler ifrågasätts och byts mot andra som vi själva väljer. Konsten kan ses som ett fredat rum för den uppriktighet, enkelhet och skönhet som åtminstone jag många gånger saknar. Därmed inte sagt att vi kan röra oss utanför juridiska regelverk, men vi kan öppna arenor för andra betraktelsesätt och handlingar än de samhällets övriga fora erbjuder. Många drabbade norrmän har de senaste veckorna talat om betydelsen av att stå upp för demokratin, yttrandefriheten, för goda och gemensamma värden. Vad betyder det för den enskilde? Eftersom vår livsåskådning formar vår bild av världen, är den bild konst skapar avgörande för vår tolkning. Därmed är vårt arbete med konst också att betrakta som en politisk handling.
I både cirkus och dans är det den kroppsliga rörelsen som är betydelsebärare. Rörelser kommunicerar utifrån en medveten eller omedveten avsikt. En rörelsens grammatik är omöjlig då dess variabler är oändliga och tolkningar alltid avhängiga t.ex dess kulturella, sociala, politiska men också rent kroppsliga ursprung. Vad är det då som kommunicerar en avsikt eller vilja? Vad är det som bildar mening? Svaren skiljer sig. Vi bär dem som individer, om än ofta i kollektiva, kulturella processer. Genom utbildning och forskning ges vi möjlighet att erövra den kunskap vi söker för att ta vårt arbete vidare i både konstnärliga och pedagogiska processer.
All rörelse har en tid, en energi och ett rumsligt förlopp. Det är genom att studera dessa parametrar och utveckla skicklighet i användandet (komponerande, lärprocesser, tillämpning) som ett medvetet förhållande till det kommunikativa möjliggörs. En tillit uppstår och den självkänsla som är förutsättningen för kreativitet växer…
Ur tillit kommer viljan att ge sig hän. Att låta sig hänföras, förflyttas och resa också i det undermedvetna/intuitiva eller ut i helt nya upplevelserum. Tanke möter tanke och kropp möter kropp. De överlevande från Utøja har mycket att bearbeta för att återupprätta tillit till både sig själva och omvärlden.
Människans kreativitet är förutsättningen för all form av utveckling. Gemensamt skapar vi rum för vår kreativa förmåga. Genom våra konstnärliga uttryck, genom handling både i privata och offentliga rum, kan vi avläsa och påverka det kulturella tillståndet. Vi bygger vår identitet i medvetenhet om en kulturell tillhörighet. Så befinner vi oss alla i rörelse. Så tas vår kreativitet tillvara. Vi blir alla medskapare av betydelse, mål och mening. Vi ser olika på det som sker. Vi skapar olika betydelser och värderar olika mål olika. Så blir vi tydliga inför varandra och för dialogen framåt.
Vår värdighet kräver av oss alla att vi tar ansvar för oss själva och våra drömmar. Vi gör det vi måste göra. Vad och var är den rörelse som ska användas?
Efva