En berättelse

2011-03-07

En man låg på rygg ute i snön. Utan mössa med portföljen bredvid sig låg han bara där. Jag gick fram till honom. Min puls hördes i hela kroppen. Jag som hade gått där med mina matkassar och lyssnat på fåglarna, hörde nu inte längre något annat än det rytmiska bultandet i min egen kropp. Jag minns inte att jag tänkte något. Jag släppte mina kassar, satte mig på knä och lät mina händer söka efter den främmande mannens puls. Han var varm. Jag smekte honom på kinden och ropade högt efter en reaktion som inte kom. Jag slog honom över kinden flera gånger. Då öppnade han långsamt ögonen.

Det var så oväntat. På min lilla grusväg passerar inte särskilt många människor. Att se den där mörka kroppen ute i snön var så overkligt. När han äntligen reagerade började jag tänka. Var han full? Drogad? Sjuk? Jag fick honom att med möda sätta sig upp. Han sa sitt namn, sen föll han baklänges igen. För att göra en lång historia kort så fick jag hjälp av både ambulanspersonal och andra medmänniskor. Mannen togs om hand. Jag vet att han klarade sig.

Det hände för en vecka sedan, i fullt dagsljus. Om det hade varit på kvällen hade jag inte sett honom eftersom det inte finns någon gatubelysning där. Om jag inte hade gått och handlat just då … Han hade kanske frusit ihjäl. Om. Kanske. Vem vet? Nu märker jag att jag skärper blicken lite extra när jag passerar det där skogspartiet, väl medveten om att det förmodligen aldrig mer kommer att ligga en medvetslös man just där.

Jag ska skaffa mig mer kunskap om första hjälpen. Jag vill ha en bättre beredskap, mer kunskap, så att jag kan vara till hjälp i akuta lägen. Sittandes på knä vid den där mannen kände jag mig så hjälplös. Tänker också på min mentala beredskap och hur viktigt det är att behålla sin känslighet när så mycket i omvärlden hårdnar. Vem går förbi den som fallit? Vem stannar upp? Vem vågar beröra den främmande?

Många gånger är vi snabba till att fördöma, döma eller välja bort. Jag tänker på den svårighet jag upplevde som mamma när jag ville uppfostra mitt barn till en öppen och kärleksfull människosyn, samtidigt som jag måste lära henne att misstro och akta sig. En svår balansgång. Vad gör mig till en god människa utan att vara ett lätt offer?

I mitt konstnärliga arbete har jag alltid upplevt att jag kunnat bearbeta frågeställningar som dessa men framförallt utvecklat en känslighet för vad som kommuniceras i mänsklig rörelse. Att lyssna till vad som inte sägs mer än till alla ord som ramlar omkring och dräller. Vad jag ser är vad jag hör. Din kropp och din rörelse berättar mycket mer än vad du säger. Rörelser låter sig också sammanfogas till berättelser av det slag som inte annars låter sig berättas.

Min kunskap om kroppen, om rörelsen och om det betydelsebärande har jag alltid med mig. Det är utifrån den kunskapen jag ”läser” den medvetslösa mannens historia, utbildningsministerns raffinerade retorik eller cirkusartistens process. Samma redskap. Varje dag utmanar jag idén om vad jag vet och kan genom att utmana mig själv i nya erfarenheter. Att också studera första hjälpen skulle vara ett bra komplement!