Dansnotation ett kommunikationsmedel

Dansnotation är ett sätt att verbalisera och skriva dans. Man tolkar den rörliga tredimensionella dansen med tvådimensionella statiska tecken.

Det kan upplevas som en konflikt men öppnar samtidigt för nya möjligheter att bevara danssekvenser och dansverk, pedagogisk användning och nya möjligheter för dansare att ta till sig koreografers verk. Med dansnotation kan man beskriva mänsklig rörelse i tid, rum samt dynamik. Syftet med denna studie är att undersöka hur dansnotation kan förmedla dans, vilka konsekvenser användning av dansnotation kan få samt att jämföra med andra typer av notation. Den är baserad på en litteraturstudie, intervjuer samt författarens egna erfarenheter som notator med att notera Pyramiderna av Margaretha Åsberg.

Dans har en stark muntlig tradition vilket betyder att dansverk faller i glömska när de inte längre framförs. Dansverk som noteras stannar i kollektivets minne och är inte enbart beroende av individers minne. Dansnotationssystem är inte neutrala utan reflekterar ett visst sätt att tänka i rörelse. Notationen skiljer dansen från dansaren och gör det möjligt att analysera och reflektera över dansrörelsen på ett annorlunda sätt. Dansnotation kan vara mer eller mindre detaljerad, vilket ger olika tolkningsmöjligheter för läsaren. Dansnotation har, som andra notationssystem, en skrivare/notator, notationen och en läsare. Notatorn kan välja en mer öppen eller stängd/detaljerad notation och läsaren kan välja att tolka dansen så nära notationen som möjligt eller använda den som inspiration för något nytt.

Anna Karin Ståhle är fil. mag. och lektor i historiska danser på Danshögskolan. Hon har arbetat som frilansdansare och undervisar i historiska danser, spansk dans och dansnotation.

Share |